Resan till Rakvere - Narva i augusti 2008

Nej, aldrig i livet – det vill jag inte se! Det var den spontana reaktionen från många av Estlandsvännerna då styrelsen framkastade förslaget att resan 2008 skulle gå till östra Estland. Mediernas rapportering av Narva, Sillamäe, Kohtla-Järve hade påverkat oss, och vi såg för vår inre blick tröstlösa förfallna industrianläggningar, gråbleka människor, knark och social misär.

Men vi reste och fick se gröna, yppiga landskap, livfulla städer, historiska platser och kom hem med en betydligt mer nyanserad bild av östra Estland.

Fredagen den 29.8
Vägen från Tallinn österut är i ypperligt skick, delvis upprustad med EU-medel. Våra trettiotre resenärer har bänkat sig i bussen och lyssnar till guiden Lea Vahers berättelser. Snart är vi i Kunda och får besöka cementfabriken där. Vad har Estlandsvännerna med cementfabriken att göra? Jo, en av våra medlemmar, Jan Owren, verkade där som chef i elva år och satt, som det visade sig, fabriken i stånd efter åratal av stagnation. Den nuvarande chefen visar oss runt och bjuder gruppen på en utmärkt lunch (och en sifferspäckad föreläsning). Vi får en inblick i estnisk industrihistoria; ser ruinerna av de allra första kalkbruksanläggningarna från 1700-talet och kan jämföra dem med de anläggningar som nu är i bruk. På 1940-talet var de toppmoderna, nu är de reparerade så att deras cementproduktion är mångdubbel jämfört med hur det var under Sovjettiden. Man har arbetat hårt med miljöfrågor så att det kalkdamm som före Jan Owrens tid täckte trakten nu är ett minne blott.

Vi fortsätter till den lilla staden Rakvere, checkar in på hotellet Wesenberg (så har staden hetat under långa tider) och tillbringar eftermiddagen på borgen som reser sig på en kulle högt över staden. Rakvere centrum har ett flertal nya affärsbyggnader, eleganta kaféer och också glädjande många gamla hus, såväl privathus som offentliga byggnader. En hel del är renoverat, en del väntar fortfarande på bättre tider.

Lördagen den 30.8
Tidigt på morgonen är några av oss ute och kollar in utbudet på Rakvere torg. Här är det lokala produkter och loppmarknad som gäller. Några stånd säljer fräscha kantareller, lingon, äpplen, honung och blomsterbuketter. Vi handlar ingenting, det är svårt att transportera med hem. Vi tar en titt på bokståndet som säljer ryskspråkig litteratur, allt från romaner, kokböcker och facklitteratur till barnböcker. Loppisgubben erbjuder ett osannolikt urval av reservdelar till alla tänkbara maskiner samt brödrostar, kaffekokare och elvispar i äkta retro.

Vi startar mot Narva och beser på vägen minnesmärket vid Sinimäe, de blå kullarna, där ett av andra världskrigets blodiga slag utkämpades mellan Tyskland och Sovjet. Tyska veteraner har uppfört ett minnesmärke här, likaså finns ett sovjetiskt. Min reflexion är att kullarna verkligen är låga – de erbjöd föga skydd för dem som här försökte söka skydd under fiendens eld.
Så närmar vi oss Kohtla-Järve, orten där man i åratal brutit oljeskiffer, vilken fortfarande i dag utgör grunden för Estlands energiförsörjning. På långt håll ser vi bergen som bildats av askan som uppstår vid behandlingen. Då vi passerar staden åker vi förbi några av anläggningarna, som onekligen ser ruffiga ut. Men själva staden är en positiv överraskning. Stora lummiga parker breder ut sig överallt, det är livligt på gatorna. Många av byggnaderna är fräscha och renoverade, men visst är det så att ännu fler är i behov av ”total makeover”. Vi beser kulturhuset i äkta stalinklassicism och får också titta in i det som hastigast. Här pågår förberedelser för något större evenemang.

Följande anhalt är Sillamäe – en vacker plats med en kuslig historia. Det var Sillamäe som under sovjettiden var den slutna staden. De som bodde här levde i en relativ lyx, med hygglig bostad, bättre varuutbud än på annat håll, möjlighet att köpa bil förbi andra i ”bilkön”. Det var högt utbildat folk som lockades hit från alla håll i Sovjet, och de arbetade alla på den hemliga produktionsanläggningen i staden. Och det som alla visste, men ingen talade om, var vad produktionsanläggningen sysslade med, nämligen uranutvinning. Lea Vaher ger oss förfärliga siffror om den mängd uran som framställdes.

I dag har uranbrytningen upphört. Vi ser inga spår av den i staden, utan beundrar den vackra trappan mot havet och de gröna esplanaderna kantade med hus i stalinklassicism. Men om vi besökte gravgården, vilket vi inte gör, skulle vi se att invånarna här inte lever länge. Radioaktiv strålning syns inte, känns inte, har ingen lukt. Det är med en känsla av förstämning vi åker vidare mot Narva.

Narva: Vår busschaufför Alexej har lotsat oss längs småvägar den sista biten mot Narva – vi har sett badorten Narva-Jõesuu med nya lyxvillor, gamla hus med snickarglädje, tidigare sovjetiska ”sanatorier”, nya eleganta spahotell i en vacker tallskog.

Men nu är vi i Narva och gör en rundtur i staden som blev så sönderbombad under kriget att endast två hus, förutom borgen stod intakta efteråt. Staden är alltså helt och hållet uppbyggd efter kriget och helhetsintrycket är grått. Undantaget är igen parkerna. Den grå byggnationen livas visserligen upp av flera europeiska storföretags neonskyltar och logotyper. Så pryds till exempel stadens vattentorn av SE-bankens stora logotyp. Det är lördag och fullt av folk på gatorna, välklädda damer i högklackat, herrar i kostym och slips. Men också uråldriga gummor i sjalett, luggslitna gubbar och grupper av biffiga unga män i svarta läderrockar.

Vid Hermannsborgen är det liv och rörelse. Borgen tycks vara en populär vigselplats och vi passerar uppsluppna brudföljen på vår väg in mot borgen, från vilken vi kan blicka ut mot Ivangorod, den ryska borgen på andra sidan bron över Narvafloden. Vi får höra att ett visum till Ryssland kostar hundra dollar, men undrar samtidigt hur alla dessa gränsbor som lunkar över har dessa hundra dollar. Hur som helst, gränsövergången är livligt trafikerad av både bilister och fotgängare. När vi står uppe i borgtornet är vi mycket medvetna om floden som har varit och är gräns mellan Ryssland och väst. Borgen har en utförlig historisk utställning och många av oss resenärer stannar fascinerade av gamla kartor, stadsplaner och föremål.

På hemväg tillbaka till Rakvere stannar vi till vid Valaste vattenfall, som efter den regniga sommaren spottar ut mäktiga mängder vatten över kalkstensbranten. På kvällen äter vi en utsökt middag på den renoverade herrgården Kalvi – en byggnad i jugendstil med en vacker trädgårdsanläggning.

Söndagen 31.8
Sista dagen kör vi genom Lahemaa nationalpark där även herrgårdarna Palmse och Sagadi herrgård är belägna. Vi kör igenom verklig gammelskog. I Sagadi herrgård pågår en filminspelning så vi kan inte bese alla rummen, men nog njuta av den underbara trädgården. Sagadi började restaureras redan på 1980-talet av estniska forststyrelsen. Vi hinner också bese Käsmu kaptensboställe, som upprätthålls av en ättling till den sista sjökaptenen som bodde i det vitrappade huset vid Finska vikens kust, precis mitt emot Kotka.

Sista anhalt är Palmse herrgård, som också fungerar som besökscentrum för nationalparken. Vi äter lunch i det tidigare badhuset och avtackar vår guide Lea Vaher och vår chaufför Alexej som lotsat oss på vår minnesvärda resa under tre dagar. Redan innan vi stiger ombord på båten tillbaka till Finland har vi enats om följande resa: vi siktar på Viljandi och Tartu nästa gång.

Carita Rosenberg-Wolff, september 2008

>>> Se också Bildgalleri 2008