Resan till Dagö 2007

Rapport från Estlandsvännernas resa till Estland 31.8 – 2.9.2007

Åk till Dagö innan turistinvasionen börjar!

Estlands näststörsta ö, Dagö, ligger strax söder om Finska vikens mynning vid Östersjön. Här har otaliga sjöfarare vänt stäven mot NO på väg från Hamburg, Lübeck och Danzig med kurs på Reval, Viborg och Novgorod. Rutten runt Dagö var förr fylld av faror, för ön var ett sjörövarnäste. Dessutom låg strax norrom en farlig sandbank, som av svenskarna kallats Näckman eller Näckmansgrund och som oberäkneligt flyttar med vind och våg.

På initiativ av Revalborgarna byggdes på Dagös långsträckta västra udde en fyr som på tyska och svenska blivit känd som Dagerort, på estniska som Kõpu tuletorn. Basen är från 1504 och därmed räknas fyren som den tredje äldsta i världen som fortfarande är i bruk. Den är en av öns sevärdheter. En klättring upp till toppen är värd besväret, förutsatt att man har knäna i skick. Fyren hade till en början ingen trappuppgång, utan ved och vakter hissades upp längs den sluttande ytterväggen. När man sedan grävde ut en trappa, blev inte väggarna eller trapporna av vare sig samma höjd, längd eller bredd - härav den extra ansträngningen. Men vyn är magnifik!

Dagö heter på estniska Hiiumaa, som tolkats som ’jättens ö’ eller ’den jättestora ön’. Att en ”jätte” varit i farten här för omkring 455 miljoner år sedan, har geologer kunnat påvisa. Ett spår är en meteorit som damp ner där öns enda stad, Kärdla, i dag ligger. Kratern beräknas vara i ålder med Söderfjärden och Lappajärvi i Österbotten. Men av kratern ser man ingenting längre. Den fylldes igen av grus och sand från Finland, dit transporterad av inlandsisen. Här stod isranden stilla i några hundra år och lättade på sin barlast.

På öns sydsida i Kassaribukten råder ett mikroklimat, dit bl.a. konstnärer förstått att söka sig. Här skaffade sig också den finländska författarinnan Aino Kallas (f. Krohn) med sin estniske make Oskar ett sommarställe. Och här på 1920-talet skrev hon en del av sina historiska noveller, bl.a. Reigin pappi (Prästen i Reigi), som handlar om 1600-talsprästen Paavali Lempelius’ tragiska öde på Dagö. Prästens hemort var, såsom det latiniserade släktnamnet visar, Lempäälä socken i Finland.

Också nere i Kassari har ”jätten” lämnat ett spår efter sig, denna gång i form av ett ca 3 km långt rev, en kattrumpa av grus som det går att vandra på. Sääre tirp heter den på estniska. Revet är en parallell till spetsen på Salpausselkä.

Ytterligare en fyr som numera är öppen för besökare står på öns nordvästligaste udde Tahkuna nina. Intill den 42 m höga fyren finns en jungfrudans från medeltiden. Och här har man rest ett minnesmärke för alla de barn som omkom i samband med Estonia-olyckan. Dagö ligger närmast olyckplatsen sett från Estland, varför ett och annat flöt i land här efter förlisningen, bland annat tomma livbåtar.

Namnet Tahkuna nina anses vara utgångspunkt för det svenska och sedan också tyska Dagö. Förleden Tahkuna- anpassades till svenskt Dag- och efterleden –nina ’udde, ede’ översattes till –ede, som senare blev –ö. Det äldsta kända svenska belägget är från 1228 och lyder Dageida. Det antas att Dageida, liksom Tahkuna, först syftat bara på den nordliga halvön, innan det på svenska kom att beteckna hela ön.
Det var till den nordvästliga delen av ön som svenska inflyttare kom, enligt traditionen från Roslagen och Nyland. Som bevis för att en del härstammade från Finland nämns ålderdomliga dialekter och likheter i helgonkalendern. Enligt dagösvenska runstavar firades Sankt Henrik den 20.1 och Sankta Anna den 15.12, precis såsom man gjorde i Åbo stift förr. Henrik har vi kvar på det datumet, men Anna flyttades 1708 efter rikssvensk förebild till den 9.12.

Svenskarna var fiskare, brände kalk och bröt efter hand mark. Dessvärre skulle deras jord komma att lyda under grevar och baroner, alltsedan svenska kungen redan i början av 1600-talet förlänade eller sålde hela Dagö. Till ägarna hörde Jacob de la Gardie, via mödernet gick den vidare till ätten Stenbock, som 1781 sålde den till ätten von Ungern-Sternberg.

I dag finns ingen svensktalande av den gamla stammen längre kvar på ön. Men ättlingar bor bl.a. på Gotland, i Gammalsvenskby i Ukraina och i Kanada. Svenskarna som befann sig på mark tillhörande godset Hohenholm, est. Kõrgessaare, förvisades av Katarina II ner till Dnjeprs strand, då de envist hävdade sin urgamla rätt att leva som fria bönder. I deras ställe flyttade livegna estniska bönder in.

Men ortnamn som Kärdla av svenskt Kärrdal, Reigi av svenskt Röicks och Rootsi samt en mängd gamla gårdsnamn i bruk som släktnamn bland utvandrarna, såsom Annas, Buskas, Hinas, Hoas, Knutas, Malmas och Utas, berättar om gången svensk bebyggelse.

Också i kyrkan och på gravgården i Röicks möter svenska språkminnen. Och på Korsbacken, est. Ristimägi, kan man ägna de utvisade, frihetsälskande Dagöbönderna en tanke. Där reste deras finländska kyrkoherde Carl Forsman den 20 augusti 1781 ett kors och höll en avskedsgudstjänst för de omkring 1200 utvandrarna.

Forsmans efterträdare Rinne predikade på svenska fram till 1838 och höll svensk konfirmation och nattvard fram till 1863, då han dog. Men sen var det slut på Guds ord på svenska i kyrkorna på Dagö.

Av själva slottet Hohenholm finns i dag ingenting kvar. Det gamla brännvinsbränneriet har däremot överlevt och gjorts om till hotell och restaurang. Men på öns östra sida, inte långt från färjfästet, reser sig fortfarande det Stenbockska Grossenhof, est. Suuremõisa. När man ser detta slott, byggt i rokoko enligt tidens fransk-tyska stilideal, förstår man att grevinnan hade behov att suga ut sina underlydande. Familjen hade ju också ett ståtligt residens på Domberget att underhålla.

Dagö är en idyll – än så länge. Det kunde en grupp Estlandsvänner konstatera under sitt besök ett veckoslut när sommaren närmade sig sitt slut. Det var tyst och stilla i naturen, småfåglar pilade mellan enbuskarna, bär och svampplockare var i rörelse i skogarna, här och där skymtade ännu en bondgård eller ett torp i gammal allmogestil och fårskockar som förser ylleindustrin med råmaterial. Dagö har omkring 300 km strand, trots att själva ön omfattar bara 1000 km². Så rik på uddar och vikar är den. I dag får öborna, omkring 12000 till antalet, igen gå ner till havet, bada och fiska, något som var helt förbjudet under den sovjetiska eran.

Den första kvällen åt vår grupp i solnedgången sin middag bestående av välgjord estnisk husmanskost vid stranden i Kärdla. Restaurangen ligger nedanför den parkliknande kulle där svenskarnas gravgård tidigare fanns. Då kom jag att tänka på en dikt från 1927 ”Högsommarnatt på Dagö” av språkforskaren Nils Tiberg. Första strofen lyder så här:

Nu sover bygd och by
så drömmande i kvällen
och det har stillnat ut
från dagens snåla blåst.
Det stiger ingen rök
vid denna tid från tjällen:
nu sover alla tryggt,
fast ingen dörr är låst.

Kanske Tiberg åttio år tidigare besökte samma sandstrand som vi? Det var som om tiden stått stilla.
Åk till Dagö så länge idyllen varar!

Marianne Blomqvist

En s.g.s. identisk text ingick i Kyrkpressen 25.10.2007.
 

>>> Se också Bildgalleri 2007