Resan till nordvästra Estland 2006

Rapport från Estlandsvännernas resa till Estland 8–10.9.2006

På Vihterpalu bor gäster som glada baroner

Estniska turistbroschyrer gör numera reklam för sitt land som ”De tusen herrgårdarnas land”. Om herrgårdarna verkligen är tusen till antalet, eller fler eller färre, beror på hur man räknar. Många är de i varje fall, och många är i dag pietetsfullt restaurerade efter en lång period av vanskötsel. Ett flertal är dessutom öppna för besökare.

I början av september gästade jag tillsammans med en grupp Estlandsvänner en av gårdarna: Vihterpalu i nordvästra Estland. På tyska gick gården och den f.d. kommunen under namnet Wichterpal, medan traktens svenska bönder sa Vippal.

Godset Wichterpal och Padis kloster och dess marker gav Gustav II Adolf 1622 i förläning åt staden Rigas dåvarande borgmästare Thomas von Ramm. Det var som tack för att borgmästaren under det svensk-polska kriget öppnat portarna för den svenska armén. I Rammarnas ägo kom godset att stanna ända till 1919. Då hade det i likhet med många andra gods plundrats av rödgardister. Av den unga republiken Estland såldes sedan jorden till obesuttna. Under landets första självständighet fungerade huvudbyggnaden som skola, under den sovjetiska tiden som läger för pionjärer, nattkvarter för skogshuggare osv.

Förfallet fortsatte fram till 1998, då finländaren Timo Lemberg köpte godset och började sätta det i stånd. Sen några år är bl.a. karaktärshuset, som började uppföras 1820 i nyklassisk stil, återställt i nästan ursprungligt skick. Goda råd med restaureringen gav det estniska museiverket och medlemmar av den tidigare ägarsläkten. Ekonomiskt bidrag kom från EU. Wichterpal är nu en pärla bland Estlands tusen herrgårdar!

Herrgården fungerar i dag som hotell och restaurant. – Rammarna var kända runtom i Baltikum för att bjuda släktingar och vänner på glada fester, god mat och goda drycker, säger hotellets direktör Frey-Christian Fernelius. Den traditionen har den nya godsägaren nu återupplivat.

Rammarnas eget brännvin skall ha varit vida känt. Men vinkällaren var det första som bolsjevikerna plundrade efter att ha mördat den siste baronen, Adolf von Rosen, svärson i huset. Så någon originalflaska har inte återfunnits. Men bland bråtet efter bolsjevikerna och sovjetiska ”gäster” råkade man vid renoveringen hitta ett handskrivet recept på Wichterpals eau-de-vie. Utgående från det sker nu nytillverkning. Dagens gäster kan både inmundiga och inhandla Vihterpalu Manor Vodka.

Brännvinsbränningen var för övrigt en viktig inkomstkälla för de baltiska godsen förr i tiden. Dels förtärde herrskapet självt av destillatet, dels såldes drycken i herrgårdens krog, dels salufördes den på andra orter. Dagens kökshjälp på hotellet berättar att hennes farmor var kusk på herrgården kring 1900 och körde husets vodka ända till S:t Petersburg.

En svensk Vippalkvinna har i sin tur berättat hur hennes far av nådige baronen vid samma tid kunde friköpa sin bondgård, som visserligen redan i generationer brukats och bebotts av familjen. Av köpesummans 1700 rubel gavs en del kontant, resten avbetalades på gängse vis i form av potatis till bränneriet. Sista potatistunnan levererade dottern 1913, och därmed var familjen skuldfri.

Hotellets köksmästare i dag heter Pilvi Lepp. Hon har praktiserat på bl.a. Fazer, Palace och Stadskällaren i Stockholm. Till Vihterpalu handplockades hon från president Lennart Meris kök. Pilvi Lepp är också konstnär: av frukter, rotfrukter och grönsaker skulpterar och dekorerar hon bord och serveringsfat. Hon håller också kurser i matlagning och blomsterarrangemang.

En stor del av ingredienserna på Vihterpalus restaurant kommer från den egna gården, berättar Pilvi. På de stora fälten betar får och nötkreatur av Herefordras. Den första bjässen som slaktades, Väiski hette han, blickar nu ner på hotellgästerna när de vandrar upp för en knarrande ektrappa från hotellrummen till festsalen på övre våningen. I skogen finns ännu gott om fågel och vilt, och i augusti-september går hela personalen ut och plockar bär och svamp. Pilvi har sina hemliga kantarellställen!

- Men till herrgården kan man dessvärre inte komma oanmäld och hoppas på att bli serverad lunch, middag eller en kaffetår. Man måste beställa i förväg, påpekar Frey-Christian Fernelius. Köket håller sig inte med någon dagens rätt i kylen eller frysen, utan menyn komponeras efter gästernas önskemål. Vårt sällskap kalasade till middag på herrgårdens gourmetbord. Vi kunde också ha valt en gourmet middag med 8 rätter. Men den tar 4 timmar att avnjuta, för varje rätt tillreds just innan den serveras. Ingenting värms upp i mikrougnen här inte!

Hotellgästerna kan förutom äta gott, vila och promenera också spela tennis och golf eller göra en längre skogsvandring ner till havet - en mobil bar medföljer om så önskas. Sommartid kan man bada och ta en båttur ut till Rågöarna. Och för den som upplevt det mesta återstår ändå något: karavanbastu!

Nöjda, belåtna och utvilade tog vi avsked av Vihterpalu efter att i ett dygn ha mått som baroner och baronessor. Ett enda klagomål hördes: Slottsspöket, dvs. den siste baronen, hade inte knackat på dörren till Gröna sviten under natten!

Marianne Blomqvist

Texten är nästan identisk med den som ingick i Hbl 12.10.2006.

 

>>> Se också Bildgalleri 2006